Mitt i natten väcktes vi av ett förfärligt tjutande ljud vilket vi efter några sekunder insåg var brandalarmet i höghuset där vi bor. En högtalarröst “Attention please, this is a fire alarm, everyone need to evacuate the building”. Man har ju varit med om brandalarm i skolan men då brukar man inte befinna sig högst upp på 18e våningen i ett hus där hissen aldrig fungerar och det finns en liten smal trappa för att ta sig ner. Panik! För det första så är dörren till vår korridor stängd (den är alltid öppen) så första tanken är att vi har blivit instängda. Men den går att öppna och vi rusar ner för de 36 trapporna tillsammans med tusen andra asiater. Trängseln och ovissheten om vad som hänt är påtaglig, för varje ny våning väntar man sig ett stort moln av rök och att vi ska tvingas vända tillbaka (ja man tänker ju alltid det värsta!) Men vi kommer ner tillslut, samtidigt som brandmännen springer in i byggnaden (väldigt snabba får man säga!). Vi måste vänta ute så där sitter vi i våra nattlinnen i mörkret tillsammans med alla kineser. Brandbilar och brandmän inger trygghet och vi får strax reda på att det var någon som satt igång alarmet (idiot?). Med adrenalinet kvar i kroppen var det svårt att sova så det blev te och Scrubs-marathon fram tills soluppgången.
Glada för livet/ Sofia och Hedvig
