Ännu en härlig helg

Kia ora! I lördags gjorde vi en kortare vandring på vulkanön Rangitoto, den yngsta av de 52 vulkanerna i Auckland, endast 600 år. Ön var full av vulkansten och lavagrottor. Vandringen avslutades med en svalkande dopp i havet från piren, att gå barfota på vulkansten kan bli en smärtsam upplevelse.

Senare på kvällen blev vi bjudna på rugbymatch med släktingarna. Blues (Auckland) vs Crusaders (Christchurch). Rugby är ju en underlig och brutal sport alltså, men vi börjar succesivt förstå reglerna. Auckland vann!!

Vi följde med släktingarna hem och nästa dag var det dags för A&P show (aggriculture och nånting). En slags lantmarknad kombinerat med uppträdanden, tävlingar i vedhuggning, sheep shaving och djuruppvisning. En salig blandning. Vi blev som barn igen och gick runt och klappade alla djur vi kom åt!

På eftermiddagen blev det sol, bad och grillning hemma hos släktingarna, "vårt andra hem" som de säger. Dessutom fick vi oss en genomgång av hur släktbanden hänger ihop från Auckland till lilla Skepplanda hemma i Sverige.

Det var helgen i korthet!

Kramar från Sofia, Linn och Hedvig

Vi är INTE påverkade av jordbävningen!

Vi vill bara meddela att vi inte är påverkade av jorbävningen i Christchurch.!!
Såg att det var förstanyheten på DN.

Kramar från Sofia Hedvig och Linn!

Psst! En Överraskning!!

Jag kom precis ut från perukaffären!! Den hette "look sharp". Hur fel kan det bli? Jag ska överraska Sofia och Linn med peruker som vi ska ha ikväll när vi firar det kinesiska nyåret! (ja, elsa, du inspirerade mig)

Säg inget! Det är en hemlis. Nu ska jag bara bestämma mig för vilken jag vill ha. Sen ska jag låtsas att jag inte vill ha den.. då får jag den nog. Det brukar funka. Omvänd psykologi!

Kram /Hedvig

Good night i lägenheten

Ikväll är det fullmåne och vi njuter av utsikten från vår lilla lägenhet på 18de våningen. Vet inte om det är värmen eller fullmånen som gjort oss trötta, men ikväll bestämde vi oss för att bara hänga hemma och vi har just ätit vår vanliga smarriga mat (pasta med alfredosås, ostsås, pesto och parmesanost samt nya zeeländskt rött vin). Och efter det kollat på Flight of the Concords (för er som inte sett detta Nya Zeeländska komediprogram kan det starkt rekommenderas) och ätit hemmalagade muffins och vår nya favoritefterrätt, fudge från New Market.

Imorgon ska vi fira det Kinesiska nyåret. Men innan dess ska vi till labbet och jag och Linn ska vaxa in våra dissekerade fiskbitar, spännande!

 Godnatt! / Couch (Sofia)

I (usually) don't like mondays...

Efter att ha haft världens bästa helg med äventyr och nära döden upplevelser på lördagen, jazzhäng i favoritparken the Domain och gudstjänst(!) på söndagen, kändes det inte riktigt lika roligt att komma tillbaka till labbet. Måndagar är över lag inte veckans bästa dag i mina ögon. Det känns så långt tills nästa helg, och bara att ta sig igenom en ynka arbetsdag känns som ett oändligt projekt. Så även denna måndag. Tills ett sms damp ner i inkorgen. Ville vi följa med till stranden sen på eftermiddagen? Yes box, klart vi ville. Det bör tilläggas att denna måndagen var en extraordinärt varm måndag. Detta i kombination med den redan extraordinärt höga temperaturen i labbet var ingen angenäm upplevelse. Tystnaden oss emellan var total. Det var dock med sorg i hjärtat vi gav oss av för att för första gången i våra liv bada i Tasmanska havet- utan Hedvig, som var tvungen att fullfölja ett påbörjat experiment... Bilderna här nedan är det vår räddare i nöden, Mike, som har tagit:

Piha är en otroligt mäktig strand, där sanden är nästan svart (och kokhet!) på grund av den höga halten aluminium.

Tittar man ut över havet ramas det in av branta klippor på båda sidor, och det är fullt med exotiska växter runt omkring en. Även här är havet osannolikt blått.

Vi fick lära oss att bara bada där vågorna bryts, för där de inte bryts (och alltså ser lugnare ut) rinner vattnet tillbaka ut i havet. Således kan det vara otroligt strömt, och flertalet turister spolas årligen iväg i sådana strömmar...

Men kombinationen av denna utsikt, en utsökt picnic och den oväntade vändningen av en helt vanlig måndag gjorde den till kanske den bästa alla hjärtans dag i mitt liv!

/Limpan (eller "loaf" som vi just upptäckt att det blir med översättningsfunktionen på google. Fast då är nästan couch = Soffan, roligare!)

Fantastisk snorkling vid Poor Night Islands

Igår var vi ute på äventyr igen. Det var dags för den snorklingtur som vi bokat upp oss på via en kille på labbet. Så tidigt som fem på morgonen kom vår chaufför och hämtade oss utanför lägenheten. Tre timmar senare var vi framme i Tutukaka, som är ett litet ställe norr om Auckland.

Det var en ganska mulen och blåsig dag och vi hade blivit förvarnade att ta antisjösjuketabletter, men inte kunde vi ana att den 45 min långa båtfärd ut till ön kunde vara så vild. Vår båt var en liten sak i det enklaste laget, gjord av aluminium. Vågorna var det högsta vi upplevt och vi fick hålla i oss för glatta livet och hoppades att vi inte skulle få alltför svåra kotkompressioner från varje gång aluminiumet slog mot vattnet. Men samtidigt som det var riktigt scary, älskade vi det! Utsikten var fantastisk. Nya Zeeland är fantastiskt.

Och snorklingen var i det bästa laget! Havet kring Poor Knights Islands är naturreservat och har klassats som topp 10 bästa dykställe i världen. Öarna består av en grupp gamla vulkaner som successivt eroderats och lämnat klippor, grottor och tunnlar för oss att undersöka! Bara tanken att vi simmade runt i en krater var häftig i sig.

Sikten var ca 30-40 meter och det fanns enormt mycket fiskar, stora som små. Dessutom ett gammalt valskelett som låg bevarat på botten. Och till och med Linn som blev svårt traumatiserad av de vietnamesiska maneterna, njöt av allt och snorklade trots att det var fullt av små, vackra men någon brännande maneter i vattnet. Det är ju svårt att med ord beskriva hur det såg ut, men jag kan säga att jag var i himmelriket!
(Nedan kommer några bilder som vår kompis Mazdak tog)

 

Efter att ha överlevt båtturen hem i vågor och spöregn, åkte vi och köpte Fish and Chips på ett lokalt litet take away ställe och njöt av god fisk och dagens upplevelser. Kram/ Soffan

Värme gör en tipsy..

Jag var på lite dåligt humör först.. Det finns ett fantastiskt ställe här, de bakar cookies. Det ligger på Queens Street, som lustigt nog är lite som drottninggatan.. Man passerar ett moln av ljuv doft, det närmaste jag kan likna det vid är kanelbullelukten utanför pressbyrån. Jag hade sett fram emot att köpa en cookie som biosnacks hela dagen. Men så hade det precis stängt! Men det blev lite bättre när vi såg en så himla fin film, the king's speech. Den handlade om collin firth som stammar, och lite annat. För er (jag vet iaf 3) stolthet och fördomsfantaster som läser så ser man elizabeth bennet som röstinstruktörens fru. Lite kul..

I labbet är det varmt, jättevarmt! Typ 30 grader. Det är pga alla frysar och kylskåp tydligen, orättvist. Ska de ha all kyla? Så fort vi får chansen smiter vi ut och lägger oss i gräset. Om vi inte hinner det går vi in i kylrummet. Allt för att få upp "konversationernas" nivå lite högre än att sjunga gamla sånger från fem myror är fler än fyra elefanter. haha.

Här kommer lite bilder från campus:

Här är vår labkompis Hayden. Han har en fin väska! Men det här är tyvärr hans sista vecka.

Här inne håller vi till, Thomas Building heter det:

Kram! /Hedvig

Köttbullsmiddag på NZ-vis

För att tacka våra nyfunna Nya Zeeländska vänner beslutade vi oss igår för att bjuda på middag. Detta fick dock äga rum hemma hos dem, eftersom vårt "kök" består av en vattenkokare, en mikrovågsugn och två kokplattor. Nej, nu ljuger jag! Vi har faktiskt en riskokare också. Vi förvarar vår under Sofias skrivbord, där den är minst i vägen. Att familjens hus dessutom ligger ute på de där böljande gröna fälten med betande djur, som vi drömt om ända sedan vår plan att åka hit började gro, avgjorde saken. Sen råkar de också ha pool, vilket gjorde att vi lyckades sänka kroppstemperaturen och på så vis väcka liv i våra slumrande, mer avancerade hjärnfunktioner som tankar och handlingar.

Middagen inleddes således med att Mike kastades i poolen, varpå Sofia och jag också rök i. Faktiskt en lyckad start, i och med värmeböljan här. Sen att maten vart god (trots vaniljsocker i flytande form och Japansk soja), vart ytterligare en bonus!

Puss/ Limpan

Att gå över ett övergångsställe på andra sidan jorden..

..är inte det lättaste! Allt är tvärt om, och hjärnan får gå på högvarv. Titta först vänster har man lärt sig, här är det höger vänster höger som gäller. Vi ska tänka på Reinfeldt tycker Linn, så det blir Reinfeldt vänster höger. Men saken blir inte bättre av att stan har enormt många enkelriktade gator, så det är inte alltid våran Reinfeldt grej fungerar. Kollar man först åt höger kommer bilen i alla fall från vänster. Vi försöker lära oss vägmarkeringarna för att se om det är enkelriktat men har ännu inte helt klurat ut det. Okej, så detta gäller för obevakade övergångsställen. Den andra problemet är att det tar en evighet för ljuset att bli grönt här. Jag skulle tippa på ca 3-4 minuter, det är en ganska lång tid. Jag är ganska otålig av mig och vill snabbt komma fram, i Sverige vet jag hur bilarna kommer köra på ett ungefär och kan smita innan det blir grönt, men här är det omöjligt, man kan inte tänka hur bilarna kommer köra! Så man får stå och vänta, tillslut glömmer man att man väntar och plötsligt hörs den lustiga (svårt att beskriva) trafiksignalen att det är grönt. Om man har tur så gäller det ens eget trafikljus, men det kan lika gärna vara till ett annat övergångsställe, och då ligger man illa till när man börjar gå. Det finns tisdnedräkning för varje grönt ljus (men då visas en blinkande röd gubbe). Vi har lärt oss att när det är 7 s kvar på gröna ljuset så brukar vi hinna över, men vi kommer nog försöka slå det.

Det är viktigt att kunna trafiken för vi går mycket. Alla andra har en bil här, but not us! Igår gick vi uppskattningsvis 2 mil sammanlagt för att ta oss till Mission Bay, en liten bit vacker strand här i stan, för att äta glass på Mövenpick och så att jag skulle kunna ta mig ett dopp i Stilla Havet. Det var en trevlig utflykt men inte så roligt att gå hela vägen hem i ett vindstilla Auckland med 28C. Men vi kom hem, lite halvdöda, Hedvig var den enda som tog trapporna den gången!

Kram på er! // Soffan

Livet på labbet

Nu börjar vardagen rulla på, även på den här sidan jordklotet. Vårt lab ligger tio minuters promenadväg bort, på världens mysigaste lilla Harry Potter-liknande campus. Vi börjar dagen vid tio, hänger lite på labbet, går ut och tar en flat white (där vi just lärt oss att skillnaden mot en latte är att flat whiten innehåller en centimeter mindre skum…), hänger lite på labbet, går ut och äter lunch på food courten (som ser ut som den är tagen ur en amerikansk high school-film), hänger lite på labbet och går hem. Själv har ovan beskrivna "hängande" hittills inneburit att jag har fixerat histologiska preparat, och färgat dem och mig själv metylenblåa (så 2011, för den som har missat det!).

Ikväll tog vi shuttle bussen till mataffären för att storhandla. När vi just hade klivit på fick vi veta att det var dagens sista buss. Alltså hade vi ca tio minuter på oss att handla allt vi behövde på denna stora supermarket. Rediga kvinnfolk som vi är delade vi raskt upp det som skulle inhämtas mellan oss, sprang åt varsitt håll i butiken och strålade samman i kassakön. Fem minuter innan bussen vände tillbaka satt vi högröda och flämtandes bänkade, och rullades sakta hem genom Aucklands gator. Jag kommer att bli uppriktigt förvånad om vi inte just har slagit världsrekord i speed shopping – på första försöket.

Puss/ Limpan

Har inte ett så internationellt namn...

Det är alltid lite kul att heta hedvig i andra länder.. folk blir verkligen förvånade. Och tittar lite på en blick som säger "mäh, heter du verkligen så".. och sen tycker jag mig nästan ana en gnutta medlidande, och ett litet skratt som döljs men som lyser igenom i ögonen. Många hör nog fel.. "Heavy.." För många är det ett pojknamn.. Det tycker jag är konstigt. Tror det är för att det inte är nåt a i slutet. Men det är det ju inte i alla namn.. Linn tror folk nog inte så ofta är ett killnamn. Det är nog "blomklangen". Det låter som en blomma. En viss Hedwig som kommer mer post har på senare tid influerat folks reaktioner. Men det var mer innan. Nu får jag mer den första beskrivna reaktionen. Fick nyss ett mail från labbets säkerhetsansvarige där jag adresserades Hegvig Kvantu. Folk försöker iaf.. (Jag är ändå glad, min brorsa har det värre. Calle Kvanta låter besvärande likt Kalle Anka).

Campus här är nice, riktig universitetskänsla.. mycket grönt. Vi har blivit så väl mottagna så.. Runtvisade och Linn och Sofia (och den andra studenten Hayden) blev bjudna på utsökta flat whites, tydligen det nya zeeländska sättet att dricka kaffe.. Jag tog en cappuccino.

Vi fick även följa med och köpa lufttäta burkar. De var till för grönsaker, pastasåser... och nematoder? Affären var kul, en sån där som har allt. Vi gick tillbaka dit efter vi var klara för dan och köpte kitsch att dekorera lägenheten med. Min vägg är nu blommig. Både tyg och plastblommor i nån slags boaformation. Mitt rum går i lila.. Linns är mer rosa. Sofias är hippie.

Må gott och god lunch! För mig är det god natt ;) /Hedvig