Ren lycka!

Jag är så glad att det kvittrar och spritter i hela kroppen! Nya Zeeländare är galet trevliga, och det känns som att vi kommer hitta vänner för livet här. Synd att det ligger så oerhört långt bort bara. Idag är egentligen första dagen på vår första arbetsvecka, men det är lokal helgdag. Aucklanddagen. Detta ska firas med picnic och yacht-race i hamnen. Eminent tillfälle att inviga våra nya picnichögtalare i kartong!

Igår var det helt omöjligt att somna. Sömn kändes som ett onödigt hinder för att ta sig till nästa dag, idag. Dessutom var vi och såg Black Swan igår på bio. För er som (liksom vi) trodde att det var en balettfilm med Nathalie Portman - tänk om! Vi var så skraja att Hedvig satt framåtböjd med händerna över huvudet, Sofia blundandes till synes mediterande i mitten, och jag filtrerandes synintrycken mellan fingrarna och hållandes för öronen - lite som three wise monkeys... När vi kom hem föreslog dessutom Sofia att orsaken till att mitt rum luktar lite unket kanske var ett lik i en av lådorna under sängen. Tack. Då gick det ju inte att sova utan att vi först monterat isär sängen och kollat...
 

Puss/ Limpan

Kia ora, vi är i Auckland!

Det känns nästan overkligt men nu är vi äntligen här! Kia ora är maoriska och betyder hej/välkommen/tack. Efter att ha stått i vad som kändes som en evighet i kö till biocontrol för att få våra hikingboots kontrollerade då de använts på svensk mark, blev vi äntligen insläppta i landet! (efter att Hedvigs leriga skor sköljts av från all europeisk flora). Vi möttes halv tre på natten av mina mycket avlägsna släktingar som vi nu inser måste vara några av de vänligaste människorna på denna jord! Dom har gett oss det bästa mottagande man kan tänka sig och tagit hand om oss som om vi vore deras egna barn.

Idag vaknade vi upp i deras villa en bit ute på landet och möttes av fantastiskt vackert landskap! Alldeles grönt, kullar, exotiska träd, massa får och frisk luft!

Vårt boende är på 18e våningen i ett ganska tråkigt vitt höghus fast centralt och med en fantastisk utsikt mot havet och stan! De flesta som bor i byggnaden verkar vara av asiatiskt ursprung. Hissen tar ganska lång tid så vi planerar på att få lite extra träning genom att gå de 18 trapporna varje dag, vi får väl se hur det går.

Efter att ha gjort en snabb touring tillsammans med sönerna till familjen, med bland annat ett besök på en av de många vulkanerna som finns i Auckland känner vi redan att vi kommer älska denna staden!

Godnatt// Sofia

Cu Chi Tunnels och Ho Chi Minh

Hejsan!!


Ytterligare en bra dag. Vi började tidigt, redan klockan sju var vi installerade för att beställa frukost, lustigt att man är ganska inne i den vietnamesiska tiden. Bussen som skulle ta oss till Cu Chi tunnels tog av från hotellet och tog cirka två timmar. Det är härligt att komma ut lite så man ser landskapet och vi passerade risfält och gravplatser.
Jag som inte gillar årtal har bestämt mig för att lära mig tre.
1945, Vietnam blev fritt från den franska kolonialismen.
1954, Vietnamkriget startar.
1975, Vietnamkriget slutar. Vietnam fortsätter att vara självständigt. Sådär! Känner mig redan lite mer allmänbildad ;)

Turen leddes av en (som oftast) lite tokig guide som hade en mycket amerikanskt influerad dialekt och som då och då flikade in lite historier från sitt privatliv, ibland lite väl ingående. haha.

Han ledde oss rätt iaf och vi fick krypa genom tunnlar så smala att man knappt kunde krypa på knäna. Linn fegade ur, FULLT förståeligt, en extremt klaustrofobisk känsla. När det kom till att skjuta med ak47or fegade vi alla ur. Och störde oss mest på det ständiga pangandet. Jag kunde inte annat än att känna att det var lite tråkigt att mina krigsgalna småbrorsor inte var där. De hade ÄLSKAT det. Jag tror faktiskt även min krigsgalna pappa hade ÄLSKAT det, kanske ännu lite mer.

Vårt hotel

Frukostsalen högst upp

Kommunismen syns

Nu ska vi packa lite. Jag har gott luktande hår för första gången på länge och det blir en sista kväll på stan innan det bär vidare till Auckland!

/Hedvig

Bra terminstart på vietnamesisk paradisö

Hej! Nu är vi tillbaka i det livliga Ho Chi Minh City efter fantastiska dagar på ön Phu Qouc, en timmes flygfärd från Ho Chi Minh. Allt gick fantastiskt bra och vi hittade oss ganska snabbt en härlig bungalow, alldeles vid havet men samtidigt med känslan av att man bodde i en djungel. Dagarna har sett ut ungefär såhär: Vakna kring åtta, frukost på strandens restaurang med omelette, pannkakor, färskpressad juice och vietnamesiskt kaffe.

Spendera några timmar under något parasoll, läsa böcker och emellanåt ta sig ett dopp i det perfekt tempererade vattnet. Beställa lite mera frukt eller en drink, ta en massage, bada lite mer.

Spana in de få andra turisterna på stranden, prata lite med dom fantastiskt trevliga vietnamesterna och (i alla fall jag och Linn) prata och gosa lite med någon av strandens alla hundar och valpar. På eftermiddagarna har jag och Hedvig har tagit springturer längs stranden vid solnedgången.

Efter detta middag som avnjutits på någon restaurang längs stranden med bord och stolar placerade dirket på sanden. Middagen var något av ett äventyr, på grund av att vietnamesernas engelska inte är helt perfekt visste man aldrig vem som skulle få någon mat eller vad. French fries eller fried rice, det låter ju ganska lika!

Sen har vi självklart varit ute på lite äventur, en hel dags snorkling där jag och Linn hamnade mitt bland ett stim brännmaneter, det var ganska dramatiskt, i alla fall för Linn som blev bränd ganska rejält! Men det var en kul båttur med folk av flera nationaliteter. Det serverades egenfångad mat (inte av oss utan vietnameserna) och jag provade för första gången på att äta sjöborre, det var faktist riktigt gott!

Sista dagen tog vi en lång promenad längs stranden, Long Beach som den döps till. Och den var verkligen lång, ca 2 mil. Men vad som är intressant är att knappt en tredjedel av den bestod av hotell, resten var vildmark eller beboddes av vietnamesterna själva. Frågan är hur länge till det kommer vara så, innan turismen verkligen tar fart på ön. Men det var väldigt givande att få en bättre bild av vietnamesernas egna vardag, och vi känner alla mycket starkt för dessa människor som är så otroligt vänliga.

Det är svårt att sammanfatta dessa fantastiska dagar, men vi känner oss lyckliga, utvilade, nöjda och fyllda av nya intryck, möten och upplevelser! Och det är väldigt trevligt att vara tillbaka på samma hotell i Ho Chi Minh och mötas av personalen med Welcome back girls, how was your trip! // Sofia

Halli hallå från Ho Chi Minh!

Efter ett nästintill oändligt antal avverkade flygtimmar kom vi tillslut fram till vår första tillfälliga destination. Vi försöker att smälta in och inte sticka ut som turister, vilket fungerar utmärkt med tanke på att vi är nästan en halvmeter längre än alla andra...

Idag har vi lärt oss taktiken för hur man korsar trafiken, då trafikljus inte används i den här staden. Vi kallar den rätt och slätt för "no mercy", och den går ut på att man bestämt börjar gå rakt över gatan utan att tveka.

 

Det börjar arta sig nu, men rätt ofta slutar "no mercy" med att vi skrikandes springer så fort benen bär de sista metrarna till trottoarens trygga hamn.

/Limpan

Shejkar vill inte bli fotade!

nu mellanlandar vi i Qatar..

Vi har frågat två shejker om vi får fota dem. Men de avböjer. Fotade lite på avstånd i smyg. En som skulle köpa en stor parfym.

Man får gratis middag på flygplatsen i form av en kupong som man kvittera in mot mat. Jag har sånt där respirr, det är nice.. Vi hörs i ho chi minh! Jag är inte vän med min ifån än. Så vi får så om ni får se bilden. /hedvig

Så var det äntligen dags!

Ja då är det väl min tur att säga hejdå på ett tag. Blödig som jag är så har det varit blandade känslor denna period innan avresa. Det har väl de flesta i min närhet märkt av! Ena dagen vill man resa redan samma dag och den andra så vill man bara stanna tiden och njuta av alla nära och kära som finns här hemma. Men det är väl så det ska vara, det är ju när man lämnar något som man inser vad man verkligen har.
Men hur som helst, nu känns det skönt att äntligen få ge sig av och sätta planerna i verket. Hela hösten har vi gått och funderat, fixat och planerat denna resa. Men idag är det mesta fixat, visum, flyg, boende, hotell (för vissa dagar iaf). Satskortet är fryst, lägenheten uthyrd, vandrarkängor nedpackade, böcker inköpta och skolan avklarad! Och mycket mer förstås.
Resan inleds med några dagar i Vietnam, i Ho Chi Minh (Saigon) närmare bestämt. Sen flyger vi inrikes till en liten paradisö (från vad vi har hört) som heter Phu Qouc. Men sedan, den 28e jan bär det vidare mot Nya Zeeland och Auckland där vi ska stanna i ca 4 månader för att skriva projektarbete.

Men mer om detta sen!

Nu ska här njutas av sista kvällen i Stockholm!
Kram på er alla och vi hörs snart :)

// Soffan

Bye bye Stockholm!

Det känns helt fantastiskt, overkligt och otroligt spännande att vi sticker imorgon. All packning ligger för tillfället i prioriteringsordning i olika högar över hela golvet. Ändå tror jag fortfarande inte att jag har insett vad vi har gett oss in på. Ett halvår - på andra sidan jorden. Inte illa! Så idag är en dag av förberedelser och farväl. Eller inte farväl - på återseende! Stockholm valde alldeles nyss att säga hejdå till mig på sitt alldeles egna lilla vis. Detta genom att slunga en iskoka, stor som ett babyhuvud, från fem våningars höjd mot mig, intet ont anandes på marken. Som tur var snuddade den bara vid ena axeln, innan den krossades mot trottoaren. Det hade vart ruggigt snopet att sluta äventyret här, innan det ens börjat. Och ett fruktansvärt snopet sätt att avsluta sitt jordeliv! Jag tolkar det som Stockholms sätt att kalla mig svikare. Tack för lång och trogen vänskap. Vi ses igen, någon gång i sommar!

/ Limpan